MrPinkskriver

Har precis inhalerat en flaska flytande kväve och känner verkligen att min tilltagande depression långsamt skyndar bort....Vrider nacken fram och tillbaka...förundras över det lätta knakandet i de värkande kotorna...Tankarna rör sig likt ambulerande likforslare...Tar fram en hammare och stämjärn...knackar med ett lättsamt leende bort högerfotens lilltå...Hammare och stämjärn är en utmärkt kombination för ändamålet...En ljus blodstråle finner sin väg ut på  mitt solgassiga vardagsrumsgolv....Känner inte mycket utan frigör med ett bestämt slag ytterligare en av mina lätt behårade tår....
Finner inget nöje i sysselsättningen längre och med tilltagande nyfikenhet vänder jag min blick mot väggen och de alltmer surrealistiska tapeterna....Tänker trögt att självstympning är ett udda intresse och inte alltför vanlig i västvärlden....inte i den andra världen heller för all del.....Softar i mig ytterligare av en väteisotop som får  de lätt freudianska dvärgkamelerna att rusa riktigt fort över Tricia Guildtapeten jag omsorgsfullt valde och inhandlade på min senaste depraverande resa till London.....Försöker förstå varför Marit Paulsen överhuvudtaget bytte parti och vad gör hon här?? I mitt vardagsrum? Vad vill människan? Ser samtidigt Lasse Berghagen kliva över tröskeln...sjunger naturligtvis Teddybjörnen Fredriksson...förstår han inte min allergi gentemot björnar?
Kastar min kropp rakt in i väggen och känner hur vissa delar av mitt alltför kreativa skelett brister....smärtan är utsökt och utvecklande....Lasse ställer sig över mig...går in på andra versen....Min dimmiga blick ser hur hans spretiga fingrar tar ackorden i fel följd....Hörseln fungerar plötsligt inte...Hör inget.....hör inget....för min hand till mitt vänstra öra och sliter med viss möda loss det från sin plats..Sätter det mot min mun och ropar högt...Hallå! Hör fortfarande inget.....Försöker resa mig och kommer upp, lyfter blicken och är ensam....förutom ett väldigt stort antal sexbenta kryp som snabbt täcker golvet och känslan när de intar min kropp är att beskriva som....tilltagande...åtråvärd....de tränger in i mina kroppsöppningar och inom mig känner jag deras ivriga ben sparka sig framåt i mina synnerligen välbevarade organ.....När den första når mitt högra öga och tränger och sliter sig ut som segrare i mitt kroppsrace har jag fått nog....kastar mig ut från balkongen...glömmer i hastigheten mitt läge på bottenvåningen och fallet på en halvmeter skadar mig föga...Gårdsfesten som pågår runt mig stannar upp för ett ögonblick innan de återgår till sin kontrollerade värld...Ser mig omkring och inser saker och tings beskaffenhet...Allt är inte som det verkar....not even me....

Ha en trevlig helg, lev i kärlek