Tvåplusfilm

Det är en relativt lätt knackning, nästintill smekning, på min axel.

 

Mannen bakom mig vill uppenbarligen någonting. Pockar på min uppmärksamhet

 

Vänder mig saktmodigt om.

 

- Ursäkta, men skulle du möjligen kunna sjunka ihop lite så jag ser bioduken lite bättre? säger han.

 

Mina ögon söker hans i det dunkla mörkret.

 

- Du tror inte att du skulle kunna höja dig lite, så slipper jag sjunka ihop och få ännu mer ont i ryggen och sätta knäna i sätet framför mig? Mitt förslag är att knipa ihop röven hårdare, det ger omedelbart några centimeter. Eller så tar du av dig tröjan och viker den tjock så kan du sitta på den, den ger också en viss höjd. Eller varför inte ta dina taniga nävar, sätt ihop dem till en benig klump och sätt dig på den. Var försiktig så den inte hamnar i ditt rövhål för då kommer du mest troligt tappa höjd, svarar jag. 

 

Han stirrar på mig. Det ser jag trots den något nu lugubra stämning som tycks omfamna oss.

 

- Du är oförskämd, min herre. Mycket oförskämd, säger han och ser allvarligt upprörd ut. 

 

Han snörper med munnen. Han är inte gammal på något vis men har ett något ålderdomligt sätt att uttrycka sig på trots sin relativa ungdom. Musklerna, som han har gott om, spelar under den hårt spända t-shirten. 

 

Min blick viker sig inte. Jag är fortsatt vänd bakåt mot honom. 

 

- Du tycker jag är oförskämd? Det var inte jag som la min hand på en vilt främmande människa. Men du har säkert rätt. Din sort brukar ha det. Ni som vill att andra ska sjunka ihop. Försvinna. För att bereda er plats. Ni fältherrar. Mitt förakt för er avtar aldrig, säger jag och snörper på munnen än mer än vad han klarar av. Men så har jag åldern inne också.

 

Munsnörparåldern

 

Han är glosögd, som en padda som fått för mycket luft i sig. Ögonen på väg ut. Musklerna börjar rycka lite okontrollerat. Jag är smått euforisk inför detta faktum. Lyrisk måhända. 

 

Han stammar upprört.

 

- Jag förstår inte. Vad har ni för fel? Jag bad snällt om ni möjligen kunde sjunka ihop lite så att jag kunde se filmen bättre. Vad menar ni? Vad fan menar ni? säger han

 

- Du förstår inte. Nej, ni brukar inte göra det. Ni frågar vad jag har för fel. Vill ni verkligen veta det eller är det en fras ni bara använder slentrianmässigt? Jag kan verkligen berätta vad som är fel med mig. Skulle verkligen kunna visa vad det är för fel med mig också. Vill ni det? Vill ni verkligen ha reda på det? Brinner ni för det? Den vetskapen? hasplar jag ur mig i en ändock lugn ton.

 

Han stirrar än mer paddlikt och reser sig nu upp. Människor i salongen har vänt sig mot oss och hyssjat. Ljuset tänds. Vaktmästaren är på väg in ser jag i ögonvrån. Nivån på sorlet höjs.

 

Ögonblicket är inne. Oerhört inne.

 

- Din jävel, säger han. Jag tänker lyfta ut dig ur den här jävla salongen. Försökte vara trevlig och bete mig enligt boken. Men du har ju nån skruv lös, ditt förbannade äckel, fortsätter han.

 

Han skickar fram sina bägge nävar för att greppa mig under hakan i min nyinköpta kavaj som med elegans och intrikat design överglänser alla kvällens gästers klädsel. Skulle nog drista mig till att påstå att elegans sällan visats upp lika överdådigt som just ikväll. Magnifikt.

 

Det får han naturligtvis inte och min glädje spritter i varje cellmembran över det faktum att erhålla tillfälle att visa upp för världen mina lösa skruvar.

 

L Ö S A .

 

Två sensationellt vackra knivar befolkar plötsligt mina välformade händer. Slår undan hans spretiga nävar och bankar in knivarna från sidan rätt genom de urinfyllda njurbäckena. 

 

Blod finner sin pulserande väg ut. De närmaste bänkgrannarna skriker mer gällt än en torterad snöskata. Mannen framför mig inser nog inte själv att han har de största jävla paddögonen i världshistorien men de får åtminstone skåda en fullständig bananassnubbe som med ett varggrin drar ur knivarna och med den smidigaste rörelsen låter den ena gå från naveln och upp till bröstbenet i ett smäckert snitt. Mannen är död redan innan hans muskelbestyckade sorgsna ursäkt till kropp träffar golvet.

 

Människor springer nu ur salongen. Jag springer i min bänkrad och snittar nackmuskler för brinnande livet(nåja). Min glädje når nya höjder. Vaktmästaren känner tydligen någon sorts rättspatos och försöker stoppa mig. Han slänger sig över mig. 

 

Jag väser i hans ännu hörande vänsteröra

 

- Grattis, din död blir lika värdelös som de andras.

 

Hans luftstrupe kippar efter luft men det funkar sällan speciellt väl när den är avsnittad strax nedanför adamsäpplet. 

 

Börjar tappa fokus. Larmet av skrikande människor är enerverande. Drar en pust och vänder mig mot bioduken.

 

Filmen rullar. Ingen har stängt av den. Ingen har sett den. Mitt vana filmöga bedömer den till en tvåplusfilm.

 

Sirener hörs utanför. Den klokhet som jag är i besittning av gör att insikten om kommande händelseförlopp är kristallklart. Det är dags att lossa alla lösa skruvar. Ur mitt rygghölster plockar jag upp mitt avsågade helautomatiska Winchester kal 12.

 

Kan möjligen ha påverkat min sittstil till en mer rakryggad och högre position än vanligt. 

 

Poliser stormar in med dragna vapen. De tre första dör omedelbart när haglen deformerar deras huvudsvålar. 

 

Eldstriden blir relativt kort och den brännande känslan är inte på något vis obekväm. Jag välkomnar den. Befrielsen. Räknar till åtta träffar i mitt bröst. Blyvikten från kulorna, inbillar jag mig, är det som får mig att falla ihop.

 

Hybris in i det sista.

 

Mina ögon registrerar filmen som fortsätter rulla.

 

En valpropagandafilm.

 

Mitt sista andetag försvinner ut i den bloddimmiga luften med en stark förvissning om att mitt politiska engagemang var av prima kvalitet.

 

Äkta och genuint

 

 

 

 

 


Kommentarer
Postat av: B

Vår egen "Kenta King"...

2014-02-19 @ 08:17:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0