MrPinkskriver

Studerar de enträgna försöken att skapa ljud.

Försök som hör ihop med förtvivlade muskelansträngningar.
Förgäves.

Insikten om kommande händelseförlopp är antagligen fullkomligt bakom den spända, lena huden.

Lutar huvudet från sida till sida, försöker hitta någon infallsvinkel som kan påverka mina beslut men ingenting av barmhärtighet tillåter sig frodas i min hjärna.
Endast det destruktivt förödande.

Inte så mycket som en mycket liten droppe av själfullt ljud kommer över de igensydda läpparna. Sällan har min kunskap inom kirurgi resulterat i ett sådant habilt resultat.

Huvudet är fastspänt. Luft letar sig desperat, inte på något vis elegant, in i hennes luftvägar.
Finner sin fortfarande öppna väg till ännu fungerande lungor. 

Reser mig från min knarrande stol och går sakta fram.
Ögonen är utvidgade, fruktan finns där och skänker mig tillfredsställelse. Sänker mitt huvud till jämnhöjd och med endast några få subtila centimeter stirrar jag rätt in i de skräckslagna ögonen. Försöker tillgodogöra mig allt därinne, alla reflektioner av det som nu ska upphöra...
Absorberar. 

Suturerna i läpparna är exemplariskt utförda, självfallet oresorberbara..... Inte ett ljud. Över läpparna.

Tar fram två stycken hörselproppar, helt nya och fullständigt täta.
Rörelsen som ser till att få bägge propparna på plats långt in i de enda återstående oförseglade luftvägarna är nästintill oförskämt graciös.
En liten remsa av tejp ser till att de förblir dit de förpassats

Inget i hennes ögon säger något om uppskattning.

Muskler blir ännu mer spända.
Inte ett korn, fragment av livgivande luft drabbar hennes nu tillslutna luftvägar.

Det tar inte lång stund.

En inre frid uppstår när mina ögon följer det korta händelseförloppet. Mina tankar spetsas av doften som sprider sig.

En doft som gått från det skräckfyllda till det nu råa och slutliga.
En mycket angenäm doftkulör.

Detta är inte slutet. Detta är början.

Världen skall vakna.