MrPinkskriver

Han hade medvetet gått ner tidigare än brukligt

 När hissen mjukt dämpades in på matsalsplanet och dörrarna gled upp ljudlöst fann hans vaksamma ögon genast männen 

Klädda i grå, klassiskt skurna kostymer.

Armani såg det ut som på håll även om han inte ens i bästa stunder skulle kunna kallas en kännare.

Deras utseende var likt nyharvade åkrar i motljus.

 Fåror stänkta av morgondagg.

Hakor utmejslade som i granit.

Samvetslösa, utan pardon intill varje cell.

Håret hårt struket bakåt, även det stålgrått, avslutat i nacken med en liten hästsvans.

 I deras händer. Glock. Glänsande och repetitiva.

 Dödligt smäckra 

Präktigt, tänkte han.

 

De var tre stycken. Placerade utanför glasentrén till middagsmatsalen som, trots den tidiga timmen, redan samlat många stilfullt klädda matgäster.

 Han förstod, där han stod ovant uppklädd för att smälta in, att deras oerhört spetsade sinnen skulle finna honom. 

Mycket riktigt ett korrekt antagande 

Lätt som en pisksnärt, kort, dov.
Flisor slogs ur träkarmen som omgärdade hissen.
 Doften av unikt träslag spreds till hans inte helt välrenommerade näsborrar.

 Det här var onekligen ett exklusivt hotell.

 

Hukande sprang han rakt mot de tre kostymmännen som lät sina Glocks sprida dödliga projektiler av bly mot honom.
Han vek av och kryssade mellan borden i en hastighet som utan tvekan kunde betraktas som snabb. 

En tallrik bredvid honom splittrades tillsammans med den cognacsflamberade marulk som tillfälligt vistats där en kort stund. 

 Ingen arbetarmat på det här haket, tänkte han smått road. 

De tre männen rörde sig efter honom. 

En prominent herre försöker skrika ut något men en kula finner sin väg som får hans hals att vidgas likt en klafforgel och en kaskad av blåblodig adel träffar bordet samtidigt som mannen ramlar ihop över sin hysteriskt skrikande rynkfria fru på platsen närmast. 

Det är kaos

De vill verkligen åt honom.

Han tar sig ut i köket.

Med några meter tillgodo väljer han sedan det oundvikliga.

 Det är dags att slå tillbaka.

 Det är dags att avsluta denna ständiga förföljelse.

Han känner trötthet och flykten är över.

Viss om sin kunskap stannar han upp och vänder sig om.

 

Armanikostymerna stormar in i köket. Några sekunders förvåning syns i deras djupfårade ansikten när de ser jaktoffret stående mitt i köket.

 Men de har ett uppdrag, målmedvetenheten är stor

De tänker inte låta sig stoppas.

 

Tror de.

 

Den lilla köksyxan far de få metrarna fram till den närmsta av männen i en roterande färd. Det köttiga ljudet när eggen splittrar pannan och den dova dunsen av två knän som slår i köksgolvet är osedvanligt tilltalande. 

Han kastar sig framåt.

Vid det här laget är de två återstående männen synnerligen överraskade av det våldsamma motangreppet. De hinner avlossa ett par skott med usel precision. 

Anfallet är lågt.

En svepande rörelse med kockens kanske största kniv snittar fyra ben strax ovanför knäskålen.

 Smärtskriken är öronbedövande. Automatelden upphör när skjutvapnen lämnar männens  valkfria händer i fallet. 

Han slår kniven underifrån och rätt upp mellan, vad han tror, en liten pung och ett stort rövhål.

Bladet finner sin plats lystet och att inneha en Armanikostym med skrevet uppskuret är sällan en ynnest.

 Dödskampen är inte lång.

Det sista andetaget gör sig inte märkvärdigt
 

Den siste av männen flämtar hårt. Hans blick är skräckslagen.

Han förstår att han snart upphör. 

Deras uppdrag har misslyckats. Han tänker på sin försummade familj.
Han tänker på sin lyxyatch, sin nyinköpta BMW

Kniven naglar fast den ostrukturerade tanken på BMW:n hårt i golvet när den slås genom skallbenet i ett sista kraftansträngande ställningstagande.

 

Han har slagit tillbaka. Flykten är tillfälligt över

 

Han hukar sig saktmodigt över de slappa kropparna.

 Sliter av dem namnbrickorna som pryder deras numer bloddraperade kostymer

 

Ögnar ner på dem, men det är inte namnen på brickorna som får honom känna värme och tillförsikt

 

Utan titlarna 

 

Det konkreta, raka typsnittet 


”Chefsläkare Försäkringskassan”

 

Han fällde upp kragen, klev över kropparna och ut genom dörren till den väntande världen där utanför

 

En kall, cynisk och hård värld hade idag blivit åtminstone en aning varmare

 

Kampen fortgår