MrPinkskriver

Han vaknar med en förnimmelse av sin barndoms traditionsrika jular.

Krispiga dofter av griljerad skinka, nybryggt kaffe och den svulstiga doften av gran.

Hans fru sedan tjugotre lyckliga år tar emot honom i köket med en varm, ömsint kyss.

Hennes ögon tindrar likt tusen glimrande stjärnor och kärlekslyckan slår sensationella piruetter inom honom.

 

Kaffet smakar himmelskt, skinkan är förlåtande len och mjäll och smakerna förför honom som en vaknande vår.

Golvtiljorna knarrar tryggt när han närmar sig det småfrostiga fönstret för att titta ut på det vackra vinterlandskapet.

Två spröda rådjur står, som i en Liljeforstavla, där ute och äter av de välsmakande julkärvarna.

Han tillåter sig känna harmonin med naturen, känna tillhörigheten av något så mycket större än människan.

Så mycket större.

 

Hoppfullt tänker han på kärleken, kärlek som överbryggar allt. Kärleken som helande kraft.

 

Han ska fylla julstrumporna och göra fotspår i aska. Ungarna tror ju fortfarande på tomten. Han börjar vid granen mot spisen. Framme vid spisen gör han upp en sprakande, värmande brasa av vältorkad björkved.

Den knastrar förtroendeingivande.

 

Frun skriker från köket, något hon för övrigt gjort i 23 år.

En ren. Med röd mule.

Han vägrar förstå. Han lyssnar inte speciellt noga heller, precis som han gjort i 23 år.

 

Julstrumporna är redan fyllda med små, omsorgsfullt, inslagna klappar

Han rynkar pannan. Frun måste gjort det tidigare, fyllt julstrumporna.

Hon har ju varit uppe ännu tidigare än honom.

 

Det är då han ser dem. Fotspåren.

De som han inte gjort.

Från öppna spisen, längs väggen, sedan tillbaks.

Hans andhämtning blir snabbare. Det är också då han märker röklukten, röken slår tillbaka in. Rökdoft blandat med en svag nyans av bränd…..mandel.

Han kan inte riktigt definiera det.

Och vill inte det heller.

 

Han försöker släcka elden och lyckas delvis. Röken avtar. Ungarna är nu uppe, hålögt stirrande och den tidigare så lugna, fridfulla morgonen är nu ett mindre kaos.

Frun skriker fortsatt från köket. Om nån renjävel. Kan hon inte bara hålla käften!?

 

Hans blick söker sig in i skorstenspipan, små glödande lågor syns längre upp.

Bränd doft.

 

Insikten som drabbar honom är total.

 

Julen kommer aldrig mer att bli sig lik

 

En liten bit av tyg faller ner.

Rött förstås

 

Tomterött