Luciamorgon
En luciamorgon i mörkret
Ögonen vänjer sig sakta vid det mjuka mörkret, du börjar skönja de välkända, trygga detaljerna i ditt sovrum.
Ditt huvud vrider sig sakta till höger och du ser din käresta ligga varmt bredvid dig, så fulländat och förföriskt vacker. Sakta vaknar du och känner dina kroppsdelar långsamt skälva för att förbereda sig för ännu en välsignat salig dag.
Du sätter de mjuka fötterna på det varma golvet som knarrar behagligt när du lägger din tyngd på golvtiljorna. Makligt smyger du ut i köket och varsamt lägger du det nymalda kaffet i bryggaren som sorlar igång i sitt lugna, rogivande tempo.
Det är luciamorgon och du är på väg till ditt älskade yrke sedan tjugotre år tillbaks i ditt lyckliga liv. Kaffet smakar himmelskt tillsammans med det nybakade vörtbrödet som din fru bakade igår kväll. Ute är det några minusgrader, det är friskt och härligt och det är med gott mod om en bättre värld du cyklar de fem minuterna till din arbetsplats.
Väl framme stegar du in i fikarummet där adventsstakarna lyser tillfredsställande och skapar den stämning du så mycket älskar.
Dina arbetskamrater troppar sakta in och tar sina välbekanta platser. Ni väntar förväntansfullt på luciatåget som strax ska vandra in och förgylla denna dag.
Du hör längre ner i korridoren hur sången börjar med sina välkända, smekfulla versrader. Luciatåget träder makligt in i rummet och radar upp sig, en lucia, några tärnor och några Staffan. De är outsägligt vackra och det är något av det mest hänförande du upplevt.
Inom dig väller glädjen och lyckan upp igenom din kropp, du känner dig upprymd men också något annat…..något….odefinierbart.
Det är också då du hör den lilla, men ack så hörbara falsksången från en av de tre stalledrängspojkarna. Kaffet du har i plastmuggen framför dig smakar beskt och du tittar ner på dina händer….de skakar.
Känslan inom dig säger att nu får det vara nog, hör de inte att fanskapet sjunger falskt?
Du rör dig förvånansvärt snabbt när du nu skrider till verket….. De hinner aldrig ens sluta sjunga förrän du med två långa steg är framme vid samlingen vitklädda och rödklädda, du snappar snabbt upp förskäraren ni skurit upp de alltför sega och ”förfårussinbakade” lussebullarna med.
I din ej längre skakande hand sveper den vassa eggen över de tre unga, falsksjungande struparna på Staffanpojkarna. Som på en klafforgel viker halsarna sig bakåt och blottar de julkuleliknande adamsäpplena. Kaskaden av blod träffar golvet i ett högljutt plaskande…ett utstuderat vackert ljudfenomen tänker du och tittar ner på den vackra julfärgen.
Någon skriker och du funderar på om det kanske är för att de äntligen hört falsksången från de vämjeliga små ungdomarna….Lucia stirrar hålögt rakt in i ditt ansikte, hon sjunger inte längre, du formar orden ”natten går tunga fjät” för att hjälpa henne på traven samtidigt som förskäraren, kultiverat och belevat, förpassas rakt in i hennes ännu seende högeröga.
Det knastrande ljudet får dig att tänka på att du måste komma ihåg att posta julkorten före den 17:e.
Ljudvolymen är hög nu och du kan inte längre urskilja melodin som alla försöker sjunga….De åtta arbetskamraterna ser onekligen ut som de sju små dvärgarna…ja, förutom att de är en för mycket, där de trängt upp sig mot den bakersta väggen i fikarummet med skrikande, gapande munnar.
I det inferno som råder kan du inte komma på namnen på mer än fyra av de sju dvärgarna…..Glader, Butter, Prosit och Toker…tänker du…Skrattar inombords när tanken slår dig…Toker kunde vart jag…..
Du lägger huvudet på sned och tittar oförstående på dem, någon kastar en stol mot dig som du ledigt avvärjer. Några tärnor har nu försvunnit högljutt ut i korridoren, du tar två steg närmare dina mäkta skräckslagna kollegor.
Med ett snett leende får du tag i den närmaste, kniven skiljer huvudet från kroppen med kirurgisk livfull precision. Du håller upp den brunhåriga kvinnans huvud framför dig och stirrar in i hennes livlösa ögon och säger sakta … ”inga julklappar i år”.
Du släpper huvudet som med ett blött, skummigt läte dimper ner på det genomkladdiga golvet.
Dina öron larmar av oljudet då församlingen inte längre kan sjunga rent, taktkänslan är helt borta. Staffan Stalledrängarna ligger som de tre vise männen gapande i all sin enkelhet, vem fan ska nu vattna fålarna?
Med bestämda steg går du mot utgången, i korridoren ligger en av tärnorna, hennes vita skrud är rödbestänkt. Du stannar till och lyfter upp henne, du känner hennes andetag….en tanke far genom ditt huvud, fastnar aldrig, en kliande känsla….sirener hörs, upphetsade röster kommer närmare ….utifrån…..Flickan hostar till och vaknar, du känner dig väldigt trött. Smaken av nybakat vörtbröd känns när du rapar till, en tanke…till……Plötsligt människor med vapen, någon skriker…..en brännande smärta, en dov smäll, i vilken ordning vet du inte.
Du tittar ner på ditt bröst där en stor röd fläck växer sig större, dina knän träffar golvet i en nydanande hård smäll….Tärnan landar framför dig, ett knivskaft sticker upp ur hennes mun….
Nu förstår du, någon har skvallrat……din fru naturligtvis, minnesbilden klarnar från morgonen när du lämnade det varma hemmet, kaffet, ugnen på 220 grader………din frus glasartade blick på dig därinifrån………
Fanskapet måste tagit sig ut, tänker du när ditt liv försvinner och mörkret tar hand om din svarta själ………….
